memmaz

Min första kärlek måste ha varit den kärlek jag kände/känner för ridningen och hästarna. Jag kommer så väl ihåg första gången jag klev innanför stallets dörrar. Jag följde med Emma Lundkvist och fastnade för den lilla, sura bruna ponnyn med en liten stjärn i pannan, som högg efter en när man skulle spänna sadelgjorden – Philip. Jag fick borsta av honom och jag kände ett band mellan honom och mig. När jag kom hem ifrån stallet den kvällen började tjatet på mamma och pappa om att jag skulle få börja rida. Tjatade, tjatade, tjatade och tjatade ännu lite till. Och tillslut fick jag som jag ville. Jag blev en riktig ”stalltjej”.

På den tiden hade dom skötare på alla ridskolehästar och jag var inte sen med att fråga om det fanns någon som var ”ledig”. Jag började med Philip och när man skötit och gjort ett visst antal saker, fått signaturer på det osv. Så fick man en gratis ridlektion. Och jag kommer aldrig att glömma hur underbart det var att få sitta upp i sadeln, med den fula utslitna lånehjälmen och gymnastikskorna och få ta de där första skrittstegen. Ni som inte har ridit av en eller annan anledning kommer antagligen inte att förstå det jag skriver. Men man känner sig på något sett fri och oövervinnerlig på hästryggen...

Tiden gick och jag var i stallet mer eller mindre varje kväll efter skolan och hela dagarna på helgerna. Fanns inte mycket annat än hästar i mitt huvud och allting som var mindre bra försvann ur mig när jag var i stallet. Det där bandet mellan mig och hästarna växte och blev allt starkare för var dag som gick. Jag kände att ingenting kunde få mig att lämna hästarna, lämna den underbara värld jag hamnat i.

Jag blev bättre och bättre och jag fick göra mer och mer saker i stallet. Jag började rida på lektion en gång i veckan och utvecklades ännu mer som ryttare. Jag hade en förmåga att falla för de ”svåra” hästarna. Som alla andra tyckte var läskiga eller ”dumma” - dom gillade jag. Jag förstod dom, man behövde bara ha lite mer tålamod med dessa hästar. Jag älskade utmaningen att faktiskt klara av att hantera dom. Jag pratade lugnt med dom och blev vän med dom. Hästarna var mina absolut bästa vänner.

När jag blev lite äldre började jag i en special hoppgrupp, tog hand om och red en del privathästar, hjälpte till på alla möjliga tävlingar och andra tillställningar i stallet och började så småningom själv att tävla lite smått.

Av min hopptränare fick jag förtroendet att ta hand om och rida hennes ”Lillan”, som inte var så liten. Varken till storleken eller i personlighet. Man kunde göra annat än att älska henne. Jag lärde mig väldigt mycket på den hästen. Men plötsligt en dag åkte hon till ett annat stall, för att få bli mamma och efter det har jag inte sett henne.
Här är några bilder på denna fantastiska häst.

Superb ”Lilla My” var den ponnyn jag tävlade första "stora" tävlingen på, på hemmaplan. Eller tävlade och tävlade var väl att ta i. Vi red fram och jag fick komma in sent på framhoppningen, vilket ledde till lite stress och när vi skulle ta ett sista språng över oxern tog det tvärstopp. Vi missförstod varann och det slutade med att jag låg i hindret med bommar och häst över mig. Och precis när jag inser att jag ligger under allt det här hör jag mitt namn i högtalarna. Men inser ganska snabbt att jag inte kommer att komma till start. Öm, men utan svårare skador tog jag min my och gick tillbaks in i stallet och sadlade av med tårar i ögonen.

En annan häst som jag föll pladask för och kärleken bara växte och växte mellan oss, var ”Pricken” - Golden Spot. Han var fantastisk, jag finner inga ord för den hästen. Så mycket vi gjorde ihop. Så mycket ha lärde mig. Han var inte lämpad för ridskola egentligen, därför var vi inte så många som red på honom. Vi var inte så många som klarade av honom. Men enligt mig var det svårt att hitta en roligare häst att sitta upp på. Tyvärr kom beskedet om att han hade något ordentligt fel på ryggen. Kommer inte ihåg exakt vad det var, men gick inte att åtgärda. Så det blev en ”förflyttning” till de ecigt gröna ängarna för våran ängel. Den 2 februari 2005, det var en hemsk dag... men vi gjorde så gott vi kunde för att göra den till en av de finaste dagarna, vi släppte lös honom i ridhuset och borstade, myste och pussade på honom en massa innan dom lastade in honom i transporten och åkte iväg.
Här är några bilder ifrån våran sista dag ihop:

Okej, nu börjar det att spåra ur ordentligt och jag börjar bli nostalgisk...
Men jag inser nu hur mycket jag saknar stallet och hästarna ♥

♥JAG SAKNAR DET VERKLIGEN♥