memmaz

ENLIGT AFTONBLADET

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8438767.ab

Par grälar 312 gånger om året.

Och det är inte de stora frågorna som ger orsakar mest bråk,
utan småsaker som att inte fylla på toapappret och glömma släcka ljuset.

Kärlek är nästan omöjligt att beskriva.
Känslan och upplevelsen är olika för olika personer och
kan variera från gång till gång som man blir kär.

Det finns ju så många olika slags kärlek.
Föremålet för din kärlek behöver inte vara en annan person,
du kan älska en hund eller katt precis lika mycket som en människa.
Många älskar även sina föräldrar och syskon väldigt mycket.

För en del pirrar det i hela kroppen bara dom tänker på personen de är kär i,
några blir konstant rusiga och varma,
vissa blir mest nervösa och kallsvettas medan andra blir energiska.
En del känner en stilla känsla i magen eller bröstet,
vissa kan inte sluta tänka på personen i fråga medan andra känner allt detta på en gång.

Många tycker att kärlek är först när man känner varandra väl och accepterar varandras
bra och dåliga sidor medan andra tror på kärlek vid första ögonkastet.
Vad som är kärlek eller inte kan bara du själv avgöra.

Kärleken är individuell och ingen har rätt att säga att det
ska vara på det ena eller andra sättet.

En del prioriterar bort kärleken, kanske av rädsla eller av religiösa skäl.
Kanske har man blivit kär i fel personer tidigare och
har dåliga erfarenheter från det.

Min första kärlek måste ha varit den kärlek jag kände/känner för ridningen och hästarna. Jag kommer så väl ihåg första gången jag klev innanför stallets dörrar. Jag följde med Emma Lundkvist och fastnade för den lilla, sura bruna ponnyn med en liten stjärn i pannan, som högg efter en när man skulle spänna sadelgjorden – Philip. Jag fick borsta av honom och jag kände ett band mellan honom och mig. När jag kom hem ifrån stallet den kvällen började tjatet på mamma och pappa om att jag skulle få börja rida. Tjatade, tjatade, tjatade och tjatade ännu lite till. Och tillslut fick jag som jag ville. Jag blev en riktig ”stalltjej”.

På den tiden hade dom skötare på alla ridskolehästar och jag var inte sen med att fråga om det fanns någon som var ”ledig”. Jag började med Philip och när man skötit och gjort ett visst antal saker, fått signaturer på det osv. Så fick man en gratis ridlektion. Och jag kommer aldrig att glömma hur underbart det var att få sitta upp i sadeln, med den fula utslitna lånehjälmen och gymnastikskorna och få ta de där första skrittstegen. Ni som inte har ridit av en eller annan anledning kommer antagligen inte att förstå det jag skriver. Men man känner sig på något sett fri och oövervinnerlig på hästryggen...

Tiden gick och jag var i stallet mer eller mindre varje kväll efter skolan och hela dagarna på helgerna. Fanns inte mycket annat än hästar i mitt huvud och allting som var mindre bra försvann ur mig när jag var i stallet. Det där bandet mellan mig och hästarna växte och blev allt starkare för var dag som gick. Jag kände att ingenting kunde få mig att lämna hästarna, lämna den underbara värld jag hamnat i.

Jag blev bättre och bättre och jag fick göra mer och mer saker i stallet. Jag började rida på lektion en gång i veckan och utvecklades ännu mer som ryttare. Jag hade en förmåga att falla för de ”svåra” hästarna. Som alla andra tyckte var läskiga eller ”dumma” - dom gillade jag. Jag förstod dom, man behövde bara ha lite mer tålamod med dessa hästar. Jag älskade utmaningen att faktiskt klara av att hantera dom. Jag pratade lugnt med dom och blev vän med dom. Hästarna var mina absolut bästa vänner.

När jag blev lite äldre började jag i en special hoppgrupp, tog hand om och red en del privathästar, hjälpte till på alla möjliga tävlingar och andra tillställningar i stallet och började så småningom själv att tävla lite smått.

Av min hopptränare fick jag förtroendet att ta hand om och rida hennes ”Lillan”, som inte var så liten. Varken till storleken eller i personlighet. Man kunde göra annat än att älska henne. Jag lärde mig väldigt mycket på den hästen. Men plötsligt en dag åkte hon till ett annat stall, för att få bli mamma och efter det har jag inte sett henne.
Här är några bilder på denna fantastiska häst.

Superb ”Lilla My” var den ponnyn jag tävlade första "stora" tävlingen på, på hemmaplan. Eller tävlade och tävlade var väl att ta i. Vi red fram och jag fick komma in sent på framhoppningen, vilket ledde till lite stress och när vi skulle ta ett sista språng över oxern tog det tvärstopp. Vi missförstod varann och det slutade med att jag låg i hindret med bommar och häst över mig. Och precis när jag inser att jag ligger under allt det här hör jag mitt namn i högtalarna. Men inser ganska snabbt att jag inte kommer att komma till start. Öm, men utan svårare skador tog jag min my och gick tillbaks in i stallet och sadlade av med tårar i ögonen.

En annan häst som jag föll pladask för och kärleken bara växte och växte mellan oss, var ”Pricken” - Golden Spot. Han var fantastisk, jag finner inga ord för den hästen. Så mycket vi gjorde ihop. Så mycket ha lärde mig. Han var inte lämpad för ridskola egentligen, därför var vi inte så många som red på honom. Vi var inte så många som klarade av honom. Men enligt mig var det svårt att hitta en roligare häst att sitta upp på. Tyvärr kom beskedet om att han hade något ordentligt fel på ryggen. Kommer inte ihåg exakt vad det var, men gick inte att åtgärda. Så det blev en ”förflyttning” till de ecigt gröna ängarna för våran ängel. Den 2 februari 2005, det var en hemsk dag... men vi gjorde så gott vi kunde för att göra den till en av de finaste dagarna, vi släppte lös honom i ridhuset och borstade, myste och pussade på honom en massa innan dom lastade in honom i transporten och åkte iväg.
Här är några bilder ifrån våran sista dag ihop:

Okej, nu börjar det att spåra ur ordentligt och jag börjar bli nostalgisk...
Men jag inser nu hur mycket jag saknar stallet och hästarna ♥

♥JAG SAKNAR DET VERKLIGEN♥

20 år och 11 månader och 2 dagar

Har brunt hår (eller mer råttfärgat om jag ska säga vad jag tycker,
blir färgning såfort jag får pengar över)

Har blåa ögon att se världen med

Jag är uppväxt i Surahammar, flyttade till Västerås 10 dagar innan jag fyllde 18.
Bodde där i exakt 6 månader – då jag flyttade tillbaka till Surahammar.
För hur mycket man än sa att man hatade sura när man var yngre så är det enda
en bra håla att bo i. Däremot händer det inte speciellt mycket här och det blir lite tråkigt
i längden. Och då kommer längtan till en lite större stad.

Jag pratar suramål och för er som inte förstår det...
det är lite dalmål, lite västmanländska, lite örebro.
Vi gnäller lite som dom i Eskilstuna ibland,
men framförallt så drar vi ofta ut på ”U”:na i orden.
t.ex. ”Jag bor i suuura”.
Och sen har vi en väldig massa förkortningar, drar ihop orden i meningar.
Vi är rätt lata när vi pratar helt enkelt :P hehe

Ni som pratar suramål – är jag helt ute och cyklar i min beskrivning?

Jag har även en förmåga och en dålig ovana att slänga in svordomar när jag pratar,
men när jag anstränger mig och är väldigt duktig på att inte svära när
jag verkligen behöver, som när man är på intervjuer eller pratar med andra
lite ”högre uppsatta” etc. personer. Ni förstår...

Sover gärna länge på morgonen, men går upp tidigt när jag måste.



Jobbar just nu lite extra i köket på Jensens i Västerås,
men har även en praktikplats på Swedbank på heltid, 40timmar/vecka
(sålänge inte jobbet behöver mig)...
Kul att prova på nya saker och har varken jobbat i kök eller på bank tidigare,
så här öppnar vi ögonen och breddar vyerna lite :)

Min favorithobby är fotograferingen.
Det är kul att få vara kreativ och försöka hitta den där speciella känslan i bilderna.
Och sen att få bildbevis på att man varit någonstans eller gjort något speciellt
är en ganska bra känsla det också. Att kunna visa upp det för andra är alltid kul :)

Inredning är ett annat litet intresse jag har.
Tycker det är kul att sitta här hemma och försöka drömma sig bort och
fundera över hur man skulle kunna göra saker och ting annorlunda
och mer praktiskt. Rita skisser på hur det skulle kunna se ut är kul.
Lite kan man väl få drömma, även om jag inte har pengarna till att
göra det jag skulle vilja. Men den dagen kommer :)

Jag är tillsammans med en 23 årig kille – Fredrik sedan 2007.11.14
Och vi bor ihop sedan 2008.02.02

Några korta ord som beskriver mig:
Snäll, Glad, Lycklig, Pålitlig, Ärlig, Envis, Nyfiken, närpå Pedantisk, Ordningsam, Serviceinriktad